Anna och Boccica

Som många av er vet har ju Amo alltid varit lite snubblig. Detta är alltid något jag avfärdat med att han är lite ouppmärksam. Men för några veckor sedan så ändrades detta. Han började snubbla mera och han gick omkull några gånger när jag red. Jag blev rädd men ville inte tro att något var fel. Men sen kom en dag då han föll handlöst när han gick in i en box, och han höll inte på att ta sig upp. Då insåg jag att något var fel på riktigt. Han började snubbla mycket mer än vanligt vid promenader och han kunde helt plötsligt falla ner på knä när jag stod och höll honom. Jag var i kontakt med flera veterinärer och alla dessa sa oberoende av varandra att det verkligen lät som något neurologiskt, och med tanke på att problemen hade eskalerat så var det inte längre säkert att låta honom leva. I och med att han har tappat benet och tippat även vid hantering så var jag orolig över säkerheten både när det gäller personerna som hanterar honom, men även hans egen. Jag var jätterädd att jag skulle komma till stallet eller hagen och se att han hade brutit något. Eller att han skulle ha ramlat över någon när de la på honom täcket... Amo fick även genomgå en undersökning där det konstaterades att hans vänstra framben inte alls följde med som det skulle (och det är alltså vänster fram som han snubblat med och alltid tappat först när han har gått omkull eller ner på knä). Han reagerade inte alls på böjprov och det verkade ju inte vara något annat problem än just det, att benet inte följde med och att han tappade det. Beslutet togs därför, att låta honom somna in.

 

I fredags fick Amo ta sina sista andetag, han var lugn in i det sista och han fick en avskedsmorot av Niklas som var där. Allt gick snabbt och smärtfritt och plötsligt var allt över. Jag var själv inte där, utan Niklas tog hand om det hela tillsammans med de underbart hjälpsamma stallägarna. Jag har svårt att förstå att allt är över och att han är borta. Vår tid tillsammans har varit som en underbar dröm och nu har jag bittert fått vakna upp och inser att drömmen ryckts ifrån mig. En stor pusselbit i mitt liv och hjärta saknas men jag är otroligt tacksam över den tid vi fått tillsammans. Även om jag tvivlar att jag någonsin kommer möta en häst som gör mig lika lycklig som Amo har gjort.

"Always together, never apart. Maybe in distance but never in heart"

"Tänk ej med sorg att han är borta tänk med glädje att han levt"