Städning

Hela helgen har gått ut på att tömma och städa lägenheten, och nu är allt klart. Har dessutom smörjt upp allt läder som jag tagit med hit för lagring. Har lite grejer kvar i Kiruna också ifall det skulle behövas sen... Kändes lite konstigt att stå där, i Maries stall och smörja grejer som har hört till någon som inte längre finns. Jag känner att jag har svårt för det där med döden. Jag kan liksom inte fatta att vi aldrig kommer att ses igen. Det är ju inte bara att vi är åtskilda, som man kan vara tex om jag åker bort ett tag, utan vi kommer faktiskt inte att träffas igen. Sist var det morfar som gick bort och då hade jag också svårt att förstå att vi inte skulle ses nå mera, någonsin. Jag menar, jag är ju inte trög. Jag förstår det ju, men det går som ändå inte in. Kanske är det ett sätt att hantera det. Det är klart att livet går vidare, men på ett annat sätt. Vägen jag färdades efter upphörde att existera och nu måste jag leta en ny väg. Jag gillade verkligen mitt liv med Amo. Det kändes som att jag äntligen hade 'allt' jag kunde önska mig. En superfin häst, Niklas, ett jobb och underbara människor runt omkring mig. Men det var väl för bra för att vara sant. 
Allmänt | | 2 kommentarer |

God jul

Igår var det julafton och redan i lördags åkte vi hem till Piteå för att vara lediga och fira jul med nära och kära. Eftersom jag har sagt upp stallplatsen i Jukkas så drog vi även hem finkan och alla hästgrejer. I dagsläget blir det ingen ny häst. Jag vet inte alls vad jag vill ha som nästa häst. Jag hade ju planerat att Amo skulle få vara kvar några år till och att jag skulle köpa en yngre och ha tillsammans med honom kanske nästa år för att då kunna ha en unghäst och en rutinerad. Nu när inte Amo finns så vet jag inte vad min nästa plan är. Så därför avvaktar jag ett tag. Jag vet ju inte heller vad som händer efter det här vicket är slut. Jag är nämligen bara anställd till sista augusti och därför är det lite osäkert vad som händer sen. Så vi får se helt enkelt.
 
I måndags var jag ute hos Erika och fick rida ut med henne på Toledo. Riktigt mysig, perfekt ridväder på -4 grader och superbra underlag. Igår morse var jag enligt tradition och firade julafton i stallet hos Marie och fick även låna en häst där och vi var ute och red ett varv runt byn i -16 grader. Lite kyligare men ändå jättemysigt. Nog är det riktigt kul och härligt att rida. Så det kommer jag i alla fall inte att sluta med. Har ju lärt känna några i Kiruna redan så det kommer nog att lösa sig med hästeriet även när vi far tillbaka. Nu blir det att fortsätta röja upp i lägenheten. För jag har ju ytterligare ett mörkt moln på min himmel, och det är att vi har sagt upp lägenheten i Piteå. Min fina helt underbara lägenhet... och den ska tömmas och städas nu under julledigheten. Har faktiskt inte känt mig så hemma som i denna lägenhet så det känns väldigt tråkigt att vi inte ska ha kvar den. Men, det är ju en "onödig" utgift och det är ju bättre att kunna spara pengarna istället. Många bäckar små, så kanske jag kan köpa mig en ny stjärna framöver.
 
PS. Tack alla för era kommentarer. Det känns fortfarande jobbigt att tänka på att Amo är borta, så jag försöker att låta bli, och när jag väl tänker på honom så försöker jag göra det med glädje.
Allmänt | | Kommentera |

Vila i frid min kära vän

Som många av er vet har ju Amo alltid varit lite snubblig. Detta är alltid något jag avfärdat med att han är lite ouppmärksam. Men för några veckor sedan så ändrades detta. Han började snubbla mera och han gick omkull några gånger när jag red. Jag blev rädd men ville inte tro att något var fel. Men sen kom en dag då han föll handlöst när han gick in i en box, och han höll inte på att ta sig upp. Då insåg jag att något var fel på riktigt. Han började snubbla mycket mer än vanligt vid promenader och han kunde helt plötsligt falla ner på knä när jag stod och höll honom. Jag var i kontakt med flera veterinärer och alla dessa sa oberoende av varandra att det verkligen lät som något neurologiskt, och med tanke på att problemen hade eskalerat så var det inte längre säkert att låta honom leva. I och med att han har tappat benet och tippat även vid hantering så var jag orolig över säkerheten både när det gäller personerna som hanterar honom, men även hans egen. Jag var jätterädd att jag skulle komma till stallet eller hagen och se att han hade brutit något. Eller att han skulle ha ramlat över någon när de la på honom täcket... Amo fick även genomgå en undersökning där det konstaterades att hans vänstra framben inte alls följde med som det skulle (och det är alltså vänster fram som han snubblat med och alltid tappat först när han har gått omkull eller ner på knä). Han reagerade inte alls på böjprov och det verkade ju inte vara något annat problem än just det, att benet inte följde med och att han tappade det. Beslutet togs därför, att låta honom somna in.
 
I fredags fick Amo ta sina sista andetag, han var lugn in i det sista och han fick en avskedsmorot av Niklas som var där. Allt gick snabbt och smärtfritt och plötsligt var allt över. Jag var själv inte där, utan Niklas tog hand om det hela tillsammans med de underbart hjälpsamma stallägarna. Jag har svårt att förstå att allt är över och att han är borta. Vår tid tillsammans har varit som en underbar dröm och nu har jag bittert fått vakna upp och inser att drömmen ryckts ifrån mig. En stor pusselbit i mitt liv och hjärta saknas men jag är otroligt tacksam över den tid vi fått tillsammans. Även om jag tvivlar att jag någonsin kommer möta en häst som gör mig lika lycklig som Amo har gjort.
 
Jag avslutar med några citat som jag fått nu i samband med detta och som jag ska försöka tänka på:

"Always together, never apart. Maybe in distance but never in heart"

"Tänk ej med sorg att han är borta tänk med glädje att han levt"


Vila i frid min älskade vän.

Allmänt | | 10 kommentarer |
Upp